Full fart på jordgubbslandet nu och jag plockar varannan dag för att hinna med. Varje morgon består frukosten av en enorm skål med müsli och joghurt med härliga färska gubbar. Har dessutom fryst in färska bär, gjort sylt, ätit med glass och vispad grädde, naturella från plantan, jag har mixat till smoothie med andra frukter och… Det är ingen hejd på jordgubbsätandet just nu. Men skörden är ändå inte så enorm som den var ifjol. Bären led kanske lite av torkan i maj. Vattnade ett par gånger, men det räckte nog inte.

Fast den största skillnaden i år är den stora mängd knöliga bär som jag plockar. Knöliga så att de ser ut som boxningshandskar. Vissa partier av bären har massor av prickar, dvs frön, och så är hela bäret liksom hopsnörpt. Det här är en skada som uppkommer efter att jordgubbsstinkflyet varit på besök i jordgubbslandet. Stinkflyna suger på både blommor, kart och färdiga bär och det ger de här missbildade bären som i vissa fall är helt outvecklade.

Jordgubbsstinkflyet övervintrar som ägg i marken och förekommer rätt så allmänt i södra Sverige. De trivs i skogrika och vindskyddade områden. För hemmabruk finns det inte någon bekämpningsmetod mer än att flytta sitt jordgubbsland till en öppnare och mer blåsigare plats. Annars riskerar man att flugan återkommer år från år.

Jag har också en del jordgubbar som blivit angripna av trips. Du känner nog igen symtomen om jag säger att bären blir lite matta i färgen, har svårt att bli röda alls och i konsistensen är lite gummilika. Tripsens nymfer kläcks ur ägg som lagts i jordgubbsblommorna och suger sedan på de mognande bären. Varmt väder gynnar tripsen. Skulle ta lite bilder på tripsade bär att illustrera texten med, men hittade plötsligt inte ett enda.

Toppskott och skottspetsar drabbas först av körsbärsbladlusen.

De yttersta bladen i skottspetsarna av sötkörsbärsträden drabbas lätt av bladlöss så här års. Du ser det på att bladen rullar ihop sig och småningom blir bruna och torra. De små stickhålen som insekten gör i bladen leder till att de rullas ihop och ser krulliga ut.

Körsbärsbladlusen ser ut som en liten kolsvart, glänsande skalbagge. Den värdväxlar med måresläktet (Galium) eller veronikor och flyttar över till dem under högsommaren för att sedan återvända till körsbärsträdet om hösten för att lägga sina ägg där.

Det är inte så lätt att bekämpa bladlusen, om man inte upptäcker den tidigt. För du måste hinna spruta innan bladen krullar ihop sig. Såpalösning med rödsprit eller pyretrumpreparat, som båda är kontaktverkande, kan användas mot körsbärsbladlus. Men du måste träffa lössen med strålen, annars händer inget. Upprepade behandlingar behövs för att få bukt med ohyran. Betydligt lättare i så fall är det att få tag på lössen när de hoppat vidare på måreväxterna. Där ser du de skinande svarta skalbaggarna tydligt.

Jag har tidigare berättat om olika sötkörsbär och körsbärsbladlusen. Läs vidare här.

Läste i tidningen att det varit ett stort antal omkullåkningar på cykel i centrala Lund och även i Stockholm. Studenterna har ju åkt hem, så det är inte mindre nyktra nattliga cykelturer som avsågs, utan mitt på blanka dagen for cyklisterna som käglor i gatan. Några var tvungna att åka till sjukhus med ambulans. I värmen blev gatorna nämligen såphala av klibbig sockerlösning. Man skyller nu på honungsdagg från de välväxta lindarna längs gatan.

Jag skrev ett inlägg om lind för en dryg vecka sedan, och nämnde då bara honungsdaggen. Nu måste jag berätta lite mer. Det är ju inte linden själv som läcker det klibbiga sekret som kallas honungsdagg, utan det kommer från bladlössen som sitter på lindens blad. De suger åt sig växtsaft från bladen och utsöndrar sedan från sin tarm koncentrerat socker som faller till marken. Extra mycket honungsdagg blir det en varm sommar som denna när det dessutom inte regnat på länge. Ligger sockret kvar länge och börjar jäsa på asfalten uppstår en otäck stank av spyor eller sopor. Helt naturligt, men ändå rätt så äckligt. Parkerar du din bil under lindarna och låter den stå där någon dag lär du dessutom att märka att det blir alldeles svart i klibbet. Det svarta är en sotsvamp som lever på det söta sekretet. Kaka på kaka alltså.

Lyckligtvis finns det lindarter och sorter som kan anses fria från honungsdagg. Så man behöver inte avstå från att plantera lind som gatuträd bara man väljer rätt sort. Följande rekommenderas av plantskolorna: Tilia cordata ‘Rancho’, Tilia x euchlora (lätt honungsdagg) och Tilia tomentosa. Av dessa är glanslinden, Tilia x euchlora den största och pampigaste.

Att auberginen är nära släkt med potatisen kan du snart se på blomman.

Chiliplantan har mycket gemensamt med auberginen. Båda är värmeälskande och vill växa skyddat. Ett växthus eller vindskyddat, soligt hörn måste du ordna. Båda växterna formar en liten buske som kräver mycket vatten och näring för att utvecklas optimalt. Blir de höga och får tunga frukter måste du kanske binda upp dem.

Bägge sorterna frösådde jag inomhus i mars månad. Efter att det började bli frostfritt ute flyttade jag dem till det lilla hemmagjorda tomathuset. Men där blev det alltför mörkt i takt med att tomatplantorna växte till sig. Så de har nu fått ett eget hus av gamla fönster i en ram.

Fuktighetshållande och mullrik jord är viktigt. De här har fått en blandning av planteringsjord, kogödselkompost och kompostjord. Sedan gödslar jag med hönsgödsel och röd Algomin ca en gång i veckan. Passa på med vattningen så de inte torkar ut och skaffa vattningshjälp om du åker bort flera dagar. Odlar du i kruka torkar jorden lätt under heta dagar.

Mina aubergineplantor visar ännu så länge inga tecken på frukt. Men de blommar jättefint, så jag hoppas de blir pollinerade. Auberginen är bäst att skörda strax innan den är fullt utvecklad och mogen. Chilin jag har i år ska bli röd, men jag tänkte prova att skörda någon frukt som grön för att se vad den smakar.

Bägge sorterna kan angripas av vita flygare och bladlöss. Svampsjukdomar kan komma in om du har alltför fuktigt i växthuset. Håll en god luftcirkulation, både för pollinatörernas och plantsundhetens skull. Det är bättre att gödsla med mineralrika gödselmedel än att ge för mycket kväve. Vedaska, benmjöl och röd Algomin är alltså bra. Om du hittar skadedjur så mosa dem med fingrarna och spruta med såplösning. Spruta ofta tills skadedjuren ger med sig. Är plantorna svårt angripna hjälper inget annat än att slänga dem. Men kollar du växterna ofta ska det inte behöva bli så illa.

Svartfläcksjukan är en svampsjukdom som angriper rosor vid fuktig väderlek.

Nu mot hösten börjar det framträda vilka rosor som angripits av svampsjukdomar under säsongen. Vissa arter är känsligare än andra och trots att de ser fina ut på våren så är det alltid samma visa på sensommaren – de tappar blad och ser kala och tråkiga ut. Svartfläcksjukan gynnas av hög luftfuktighet och stillastående luft. Sådan väderlek som det kan bli mot sensommaren. Då gäller det att inte ha för täta planteringar och infattningshäckar, utan låta luftdraget torka upp morgondaggen och efter regnskurar. Soliga växtplatser är helt klart att föredra.

Vad kan man annars göra för att hålla plantorna friska? Ge en välavvägd gödsling under våren och försommaren, men hushålla med kvävet. Plocka och samla ihop blad som blir gula och svarta och gräv ner dem. Det är helt okej att lägga dem på komposten, men täck över med jord eller annat material så de förmultnar snabbt.

Det finns ett husmorstips som man kan använda och spruta med i tidigare skede på säsongen. Det är en blandning av 5 dl vatten, 1 dl grönsåpa och 1 dl Atamon. Binab Trichoderma är ett biologiskt preparat som kan hjälpa mot svartfläcksjuka. Medlet vattnas/sprutas eller myllas ner i jorden kring angripna plantor. Städa bort bladen och klipp in klena skott inför vintern. Därefter kan du lägga ut ett par cm ny jord i rabatten för att den sista kvarvarande smittan ska förmultna.

Kål är en av de allra nyttigaste grönsakerna vi kan få i oss. Fullproppade med antioxidanter och vitaminer ligger de i topp, före både morot och paprika. Kålväxternas skördetid är nu, så passa på att frossa i kål.

Kål är inte de lättaste växterna att odla – eftersom de har så många otäcka skadegörare. Framför allt är det kålfjärilens larver som tuggar upp en planta på nolltid. Det förekommer också larver av kålfluga. De gräver gångar i rötterna som därefter ruttnar inifrån. Jordloppor äter på de unga plantorna, speciellt vid torrt och varmt väder. Alla de här skadegörarna kan hindras med fiberduk, men duken måste läggas på redan vid utplantering av de förkultiverade plantorna.

Kålväxter gillar lerig, mullrik jord. Har man istället en lättare sandjord är det bäst att hålla sig till spetskål eller sommarkål som utvecklas fint även i lätt jord. Svartkål (bilden ovan) kallades tidigare palmkål, säkerligen p g a plantans speciella växtsätt. Den är frosttålig och kan gärna skördas senare på hösten. Egentligen skulle man kunna ha den i rabatten lika väl som i trädgårdslandet för den är otroligt dekorativ.

Grönkål finns i olika färger och krusighet.

Grönkål är min stora favorit, vid sidan om den milda spetskålen. Den krusbladiga grönkålen tillhör de mest näringsrika grönsakerna över huvud taget. De allra spädaste bladen kan ätas råa i sallad, men annars är den jättegod att snabbt woka och kanske smaksättas med tärnat äpple och citronsaft eller äppelcidervinäger.

Flyttade in mina ömtåligaste krukväxter när det blev frostvarning. Hibiscusen (Hibiscus rosa-sinensis) hade utvecklat mängder av knoppar under sensommaren. Lite orolig var jag för hur de skulle sitta kvar när den bytte miljö. Hibiscus kan vara kinkig med luftfuktighet, ljusombyte och temperaturväxling, så ställ den inte vid elementet och glöm inte att duscha den flera ggr per dag. Än så länge har det gått bra, både knoppar och blad sitter kvar och som den har blommat! När det var som bäst hade den 7 st tefatstora, rosa blommor igång samtidigt.

Det här är en växt från Kina, som dessutom är nationalväxt i Malaysia. Kallas även kinaros på svenska. Den växer vild som stor buske i tropiska och subtropiska klimat. I norra Europa är det endast en krukväxt. Men den kan bli rejält stor med tiden. Dessvärre har blommorna en kort hållbarhet, en till två dagar, men förädlingen riktar mycket in sig på förlängd blomning. Speciellt de halvdubbla varianterna lär ha något längre blomningstid per blomma.

Växten ska helst stå svalt över vintern (12-15 grader) och ljust, för att inte tappa blad. Men jag tänkte prova rumstemperatur och duscha den ofta. Hibiscus bör klippas in i februari-mars och få ny mylla ett par-tre veckor därefter när nya blad börjat spricka ut. Jag har en stor växt med bollformad krona på hög stam, så den måste formas genom klippning för att hålla rätt format. Hibiscus kan man beskära som ett äppleträd och välja rätt växtriktning på grenarna genom att lägga snittet under en utåtriktad knopp.

Eftersom hibiscus är känslig för både löss och spinn så är det bra att stoppa ner några Provado-pinnar i jorden i förebyggande syfte. Ju torrare luft, desto större risk för ohyra.

Vi som fascineras av den spanska skogssnigelns (populärt kallad mördarsnigelns) framfart kan hålla med om att det finns en stor attraktionskraft i döda och döende sniglar bland deras artfränder. Under året har hortonomstuderanden Katarina Lindholm gjort snigelförsök inför sitt examensarbete vid SLU, Alnarp. Hon utgick från tesen att sniglarnas slem lockar andra individer.

Foto: Riksförbundet Svensk Trädgård

Katarina studerade såväl norska som svenska sniglar, både i könsmoget stadium och som unga sniglar i det juvenila stadiet. Experimenten gick ut på att låta sniglarna välja själva i vilken miljö de valde att dra sig undan. Och det visade sig att nästan alla vuxna sniglar valde en miljö som innehöll slem från sniglar. De juvenila sniglarna hade inga så tydliga preferenser, för dem var det viktigast att komma så långt bort från vuxna sniglar som möjligt. Antagligen för att undvika att bli uppätna. Men inga skillnader kunde påvisas bero på sniglarnas ursprungsland; norska och svenska sniglar reagerade likadant.

Det Katarinas undersökning går ut på att visa är att det skulle kunna vara effektivt ur snigelbekämpningssynpunkt att utveckla giftfria feromonfällor som luktar av snigelslem. Tyvärr har inga forskningsresurser beviljats för att fortsätta de här studierna, så än så länge kan vi bara gissa oss till hur ett sådant naturligt ”bekämpningsmedel” kunde vara beskaffat. Men visst hade det varit välkommet att hitta en metod som kan bromsa upp mördarsniglarnas framfart i våra trädgårdar.

Ibland räknas oktoberastrarna (A. dumosus) som grupp in under Aster novii-belgii.

Släktet asterväxter är stort och de flesta arterna kommer från Nordamerika. Namnet aster är däremot grekiska och betyder stjärna. Och visst blir man glad för de här sent blommande stjärnorna som ger en sista blomning i rabatten innan höstfrosten tar hela rasket. De är tacksamma att kombinera med olika prydnadsgräs och höstanemoner som har liknande ståndortskrav. Fuktig, men väldränerad och kraftig jord vill de ha. Det är också en fördel att de står soligt för att blommorna ska hinna utvecklas.

Den låga oktoberastern ‘Herbstgruss von Bresserhof’ har en ljuslila färg och blir bara ca 40 cm hög.

Det finns ett stort problem med astrar och det är mjöldagg. Mjöldagg är ju en svampsjukdom som drabbar många växter under torra somrar eller på för torra växtplatser. För att undvika mjöldagg planteras astrarna luftigt och i jämnt fuktig jord. Aster novii-belgii är en vanligt odlad aster som ofta får mjöldagg.

‘Royal Ruby’ tillhör de högre höstblommande perennerna som blir ca 1 m hög.

Blomsterkaprifolen Lonicera x heckrottii är en svagt klängande buske som inte blir mer än 3-4 meter hög. Därför är den ganska lätt att hålla i schack i trädgården. Annars blir många kaprifoler med tiden jättehöga och risiga och de är svåra att beskära utan att man drar ner hela växten från stödet. Lite hjälp med att klättra får du räkna med att den behöver, men kommer den bara igång och hittar ett plank, pergola eller spaljé brukar den finna vägen upp sen.

Blomsterkaprifolen är mycket blomrik och slår ut redan i juni och blommar sedan på ända in i september månad. Blommorna är behagligt gulröda, utan att vara för påträngande färggranna. De doftar mycket gott och lockar till sig mängder av insekter.

Plantera gärna din blomsterkaprifol i djupmullig och fukthållande jord. Den är inte så kinkig för övrigt och klarar såväl ljusare som halvskuggiga lägen. Däremot blir det ingen blomning om läget är alltför skuggigt.  Många kaprifoler samlar på sig löss, larver, mjöldagg och andra odjur, men L. heckrottii är ganska sund.

Dill är ju nästan en nationalkrydda i många länder uppe i norr. I Sverige är det midsommar, sill och nypotatis man tänker på, i Finland förknippar jag dill med potatis över huvudtaget, hela året om. Inlagda gurkor, gravlax, dillkött och så kräftor förstås! I Ryssland används dill till mycket, även som krydda i sallad. Det värsta är då att dillen så lätt angrips av diverse små skadedjur som bladlöss, svampsjukdomar, stinkflyn eller sniglar som kan stoppa den tänkta dillskörden helt och hållet.

I höst har jag gjort ett försök med att så en gles rad dill redan i slutet av september. Dillfröna gror när temperaturen är den rätta och då kan man med lite tur ha färsk dill redan i början av sommaren. Vi får se vad det blir. Man måste experimentera, annars lär man sig inget! Den andra metoden som jag testat tidigare och som faktiskt fungerar bra, är inget för vän av ordning, tyvärr. Den innebär att kasta ut dillfrön lite hipp som happ i rabatter, bland andra grönsaker eller i komposten och så plockar du dillkvistar lite runt om i trädgården när du behöver dem till nypotatisen. Det blir lite som ett önskat ogräs, och kan man stå ut med oordningen så är det en betydligt bättre metod att odla dill. Eftersom plantorna ligger glest blir det betydligt svårare för angrepp och skadeinsekter att sprida sig. Så det är mitt bästa dilltips till dig för nästa säsong!

Förfärligt fruktsamma är de, bladlössen. En enda hona kan få en miljon ungar på några enstaka veckor. Det är inte klokt! Den är ett helt litet underverk egentligen, bladlössens livssaga. På våren börjar de från noll och kläcks från övervintrade ägg. Det är honor som redan från födseln är befruktade som föder gravida kopior av sig själva. Bara en sådan sak är ju helt sjuk. En helt vanlig bladlushona sätter 50 larvbarn om dagen under hela sin livstid.

Hannarna kommer in i bilden först till hösten. De parar sig med honorna som lägger ägg som sedan övervintrar. Himla praktiskt alltihopa! Sedan finns det ju tillfällen när det växer ut vingar på de vuxna bladlössen, fast de inte har det från början. Det är när det börjar bli trångt på foderväxten och de behöver sprida på sig. Jag läste någonstans att man kan kalla dem luftplankton, så som de sprids för vinden i många mil, ledda av luftmassorna. Så ser de något gult eller limegrönt och droppar ner till marken för att äta.

Bladlusen sticker in sin sugsnabel i det späda skottet eller den lilla knoppen och ut strömmar växtsaften med växtens eget tryck. Så bladlusen behöver inte suga, det räcker att den borrar ett hål i den ytliga vävnaden. Ur bakkroppen utsöndras sedan den söta honungsdaggen som myrorna älskar. Så till den milda grad att de håller bladlössen som boskap. Och till och med flyttar runt på dem till lämpliga värdväxter. Det finns myrarter som har bladlusexkrementer som sin största näringskälla. De beskyddar dem mot fiender och mjölkar dem som kor.

Fiender finns det förstås, fast ibland kan man undra var de håller hus. Förutom nyckelpigor, som de flesta känner till, så äts bladlöss av bland andra skinnbaggar, parasitsteklar, blomflugor och nätvingar. Det enklaste sättet för oss trädgårdsmästare att hålla bladlössen borta är att klämma ihjäl dem. Lössen är mjuka och det blir snabbt en kletig smet när man drar fingrarna över skotten. Man kan också spruta med utspädd såpalösning. Lössen kvävs när deras hud täpps till av såpan. Men det gäller att täcka hela insekten, så spruta rikligt och ofta! Får du bukt med lössen innan de hinner föda hannar och sätta ägg kan du klara dina växter. Annars börjar hela cirkusen om igen till våren. Sånt här kan en trädgårdskonsult få svara på frågor om när det börjar våras!

Lagerhägg kan drabbas av svampsjukdomen hagelskottsjuka.

Ibland kan man se mystiska bladskador där man verkligen får fundera om det är någon liten sabotör som varit framme med sax, hålslagare eller hagelgevär. Jag skrev om biljettklipparsjukan i ett tidigare inlägg. En bladskadeinsekt som heter öronvirvel som gnager märkliga hål i bladens kanter. Speciellt vanligt på olika vintergröna växter. Men det finns ett annat likartat fenomen som härrör sig från en svampsjukdom. Hagelskottsjukan orsakas av svampen Stigmina carpophila, och angriper olika växtslag, men ofta dem tillhörande släktet Prunus, plommonväxter.

Den framträder redan på unga blad som små, rödaktiga torra fläckar på bladen. Fläckarna blir efterhand större och brunare innan det papperstunna ”fönstret” släpper och kvar blir ett hål i bladet. Som övriga svampsjukdomar så är svalt och fuktigt väder en medverkande faktor. Växterna kan bli påverkade vid kraftiga angrepp och det minskar fruktproduktionen. Svampen kan sedan övervintra till nästa år i blad, skott och kvarhängande frukter. I fruktodlingar kan svavelhaltiga preparat användas för att bekämpa sjukdomen, men på prydnadsväxter vidtar man inga åtgärder.

I och med att jag blev med växthus passar det numera perfekt att odla chili, som jag förut hållit i provisoriska glasbyggen av olika slag. Det funkade det också, men själva lådorna var rangliga och man visste aldrig riktigt när de skulle trilla ihop. Men nu finns det alltså några plantor på tillväxt, både paprika och chilipeppar.

De tillhör båda släktet Capsicum annuum, ett växtslag som kan variera mycket i utseende. Båda typerna måste fördrivas från frö, eller om du inte hann med så köper du färdiga plantor. Chili kan du så redan i januari-februari, eftersom den trivs bra i ett ljust fönster, eventuellt med tilläggsbelysning, tills det är dags att plantera den ut i växthuset. Välj en tillräckligt stor kruka, minst ca 5 liter per planta. Jorden ska vara lucker och näringsrik, så bara vanlig plantjord kommer du inte långt med.Satsa på jord av hög kvalitet när du odlar i kruka. Det lönar sig eftersom du slipper blanda gödselvatten i varje kanna.

Ett bra tips när man odlar paprika och chili är att ta bort den första frukten som bildas. Annars stannar tillväxten upp eftersom plantan känner av att den fortplantat sig och bara satsar sin energi på att utveckla denna första frukt. Du kan också grengallra om det blir en tät buske, för att se till så alla grenar och frukter får sol. I slutet av augusti kan du toppa plantan för att avsluta tillväxten på höjden och ge alla frukter möjlighet att utvecklas klart.

Paprika och chili är växter som lätt angrips av typisk växthusohyra som bladlöss, spinn och vita flygare. Håll koll under bladen och i spetsarna av de unga skotten och ställ ut krukan ett tag om du upptäcker löss. Innan frukterna utvecklats går det alltid att spruta, men upptäcker man bara angreppen i tid brukar det hjälpa att ställa krukan i friska luften några dagar. Predatorer (nyttodjur) eller såpvatten fungerar oftast också bra. ½ dl såpa till en liter vatten är normaldosen, men den kan ökas om lössen är mycket besvärliga. Spruta ofta och se till att träffa lössen på kroppen. Det är mycket viktigt eftersom såpan stänger till deras andningsvägar så att de kvävs. Predatorer kan du köpa hos t ex Svenska Predator eller Lindesro Gård via nätet.

Ja det är sannerligen mördarsniglarnas sommar i år. Så många har jag inte varit med om tidigare. På sina ställen säger det klatsch-klatsch under bilen när man kör på vägen. Jätteäckligt! Och jag kan inte låta bli att se dem när jag går fram, utan trampar och cyklar över dem för att om möjligt stoppa invasionen. Det ser nog kul ut när jag vinglar fram längs vägen, men det är alltså sniglarna jag går åt.

Kanske är slaget redan förlorat, men jag kan ändå inte låta bli att tänka på att varje snigel kan ge upphov till 400 nya. Om var och en av de 400 lägger 400 nya ägg är vi redan uppe i 160 000 sniglar på tre generationer. Fjärde generationen ger svindlande 64 miljoner sniglar! Så each of them counts, kan man säga. Det är visst lönt att ta bort den snigel du ser. Mördarsnigeln, eller den spanska skogssnigeln, Arion vulgaris, är mördande effektiv både i konsumtion och i fortplantning.

Sniglarnas fortplantning
Det här med befruktningen brukar folk undra över. Sniglarna är hermafroditer, dvs alla individer är samtidigt både hona och hanne. Snigeln producerar både ägg och spermier samtidigt i en hermafroditkörtel. Därifrån går det två separata ledningar ut till en mynning strax nedanför huvudet på högersidan. Det finns också en speciell liten behållare för sperma innanför framkroppen. Parningen är ömsesidig, så att båda sniglarna blir befruktade, men det finns också många snigelarter som befruktar sig själva, helt på egen hand.

Hur hittar sniglarna maten?
Sniglarna har en mycket dålig syn och orienterar sig nästan enbart med luktsinnets hjälp. Slemmet har delvis en förklaring i orienteringen, då snigeln kan hitta tillbaks till var den kom ifrån genom att följa sitt eget slemspår. Den kan också hjälpa till att hitta andra sniglar. Annars är slemmet ett skydd mot fiender och uttorkning. Och slemmet underlättar även vid förflyttning. Sniglarna glider smidigt fram på sitt slemspår som fäster på underlaget.

Hur ser livscykeln ut hos en mördarsnigel?
Den lever i ungefär ett år. En vuxen snigel som fortplantat sig under året dör i början av oktober. De som övervintrar är unga sniglar som gräver ner sig i marken 10-20 cm djupt. Ägg övervintrar troligtvis inte i Sverige. Kalla vintrar med djup tjäle kan gå hårt åt de övervintrande sniglarna, men annars börjar de krypa upp till jordytan vid några plusgrader. De äter upp sig och parningen och äggläggningen börjar sedan från juni månad. Äggen läggs i grupper om 10-30 st i  gropar i jorden eller under löv och kompost. Till kläckning tar det ungefär fyra veckor, eventuellt något snabbare vid varmt och gynnsamt (=fuktigt) väder. Efter ytterligare fyra veckor är de unga sniglarna könsmogna och så tar det hela fart igen!

Hur får man bort sniglarna från trädgården?
Har de redan hittat dit får du kämpa hårt. Sniglarna trivs där de har de bästa förhållandena, dvs där det är fuktigt, där det finns gott om mat och där det går lätt att gräva. Trädgårdsdammar, komposter, gränszoner med långt och frodigt (o)gräs, skuggiga partier, stenrösen och så vidare är fina gömställen för sniglar. Leta där och försök om möjligt röja upp och slå långgräs så att det torkar upp och blir solexponerat. Höj upp översta grenskiktet på buskar och träd så att det blir öppet ovan mark.  Ta bort svampar och fallfrukt, rensa maskrosor, kratta bort löv, ta bort vedstaplar och vattna på morgonen – det är några råd. Och sen återstår att plocka sniglar. Du kan locka fram dem med öl eller uppblött katt- eller hundpellets. Avlivningsmetoderna är många. Jag föredrar det enkla sättet, att hugga dem med spade. Då slipper man böja sig. Låt gärna resterna ligga kvar och gå andra rundan där om ett par timmar och plocka alla nyanlända sniglar som sitter och kalasar på de döda. Kokande vatten i spann, frysning i frysbox och salt är mer omständliga avlivningsmetoder. Sedan kan man gräva ner de döda resterna eller bränna upp dem. Ägg i döda sniglar utvecklas inte, utan de måste läggas på rätt sätt av snigelmamman/-pappan. Så du behöver inte vara rädd för att trampa ihjäl dem med klacken eller köra över den med cykeln!

Du kan läsa fler inlägg jag skrivit om spanska skogssnigeln här, här och här. Och glöm inte att plocka mördarsniglar ifall du har dem hemma hos dig!

Gul monilia kallas fruktmögel på svenska, men man hör också mumiesjuka som benämning. Den orsakas av en svamp, Monilia fructigena, som infekterar frukten genom sår som kan ha orsakats av fåglar, getingar, hagel eller äppleskorv. Det bildas bruna rötpartier på frukterna och på de här ytorna sprids sedan ljusgula mögelkuddar ringformigt runt frukten.

Angripna äpplen och päron skrumpnar ihop och fruktköttet blir en brun gegga. De här prickiga frukterna kan sedan hänga kvar i trädet som mumiefrukter hela vintern, men ibland faller de ner redan på sensommaren. Det är viktigt att plocka bort de angripna frukterna och slänga dem i brännbara sopor, absolut inte på komposten, eftersom smittan övervintrar i mumierna och därefter sprids vidare till nya fruktämnen om våren.

En hel kasse med moniliaangripna äpplen och päron.

Vad kan man göra förutom att plocka mumier för att hindra sjukdomens spridning? Gallra kart är det enklaste sättet att minska angreppen. Eftersom sjukdomen vandrar från ett äpple till nästa är det bra med luft och sol som når alla frukter. Getingarna som förekommer i stor mängd så här års är inte mycket att göra åt, men man kan plocka bort de äpplen som getingarna börjat gnaga på och lägga dem på marken som lockbete. Kanske stannar de där då och tuggar vidare istället för att ge sig på nya, felfria äpplen. Men så fort du ser att de halvätna lockfrukterna drabbats av monilia är det bättre att slänga dem i soporna.

Plocka bort ruttnade frukter från trädet och gräset för att stoppa smittspridningen.

Jag har berättat om monilia tidigare också. Läs gärna detta äldre inlägg från 2012.

Angripna rosor minskar i tillväxt, tappar bladen och ser allmänt tråkiga ut.

På hösten kan man ibland se kraftiga angrepp av svartfläcksjuka på rosor. Orsaken är en svamp som heter Marssonina rosae. Svampsjukdomen orsakar gulsvarta, oregelbundna  fläckar på bladen. Efterhand gulnar bladen och faller till marken. Vid kraftiga angrepp återstår bara blommorna i toppen på en kal stjälk. När rosorna är så hårt angripna bildar de ofta nya, kraftiga skott redan under hösten. De nya skotten hinner sällan avmogna och får då lätt frostskador. Svampen gynnas av hög luftfuktighet och mulet väder med stillastående luft. Typ höstdimma som inte orkar lyfta förrän mot eftermiddagen. Denna höst är det mycket olika slags svampsjukdomar på olika växtslag och jag ser också mycket svartfläcksjuka.

Det finns sorter som har bättre motståndskraft mot svartfläcksjuka än andra, och har du återkommande angrepp kan det vara en idé att byta ut rosorna mot bättre sorter. ‘Flammentanz’ anses vara en motståndskraftig sort, men även där har jag sett svampangrepp i höst. Ett år som detta kan det vara god idé att bekämpa sjukdomen,för att minska risken för ännu kraftigare angrepp nästa år. Vill man spruta mot svamp måste man göra det återkommande, en gång i veckan under en längre period. Bäst är att börja så fort man ser de första tecknen på sjukdom och sedan hålla på till sena hösten då bladen fallit.

Nu i höst har jag provat Binabs Trichoderma-svampar på svartfläcksjuka. Binab TF WP heter medlet som kan köpas via nätet. Det är ett helt ekologiskt alternativ och består av levande svampsporer från Trichoderma. Man blandar en halv tesked av pulvret i 5 liter vatten och sprutar rikligt på blad, stjälkar och nedfallna löv på marken. Luckra ner fallna löv i jorden så att de förmultnar och lägg ev ut ett lager jord ovanpå för att påskynda processen.  Förvara pulvret i kylskåp eller frys mellan behandlingarna, så håller det längre. På lång sikt är det vettigt att inte överdriva kvävegödslingen, då den visat sig vara gynnsam för svartfläcksjukan.

Päron i snart hela landet drabbas av en värdväxlande rostsvamp, päronrost, Gymnosporangium fuscum, som i södra Sverige gjort det nästan omöjligt att ha friska päronträd. På sina håll är det tveksamt om det är lönt att plantera päronträd överhuvud taget. Du ser det på ditt päronträd genom att bladen får orangegula fläckar och taggiga, kuddliknande utskott på undersidan. Många träd blir kraftigt försvagade och med åren blir frukterna mindre och hårdare och till slut helt oätliga.

Det kluriga med svampsjukdomen är just att den värdväxlar med vissa trädgårdsenar som sävenbom (Juniperus sabina), blyertsen (Juniperus virginiana), trädgårdsen (Juniperus x pfitzeriana), himalayaen (Juniperus squamata) och kinesisk en (Juniperus chinensis). Den vanliga enen, Juniperus communis är inte värd för svampen, inte heller tuja, cypress eller andra barrväxter.

På våren och försommaren kan man se det som gulbruna geléklumpar med päronrostens vintersporer på enarna. Svampen sprider sitt mycel inne i enens ved. Vid fuktig väderlek sprids sporerna från geléklumparna med vinden till de omkringliggande päronträden och startar ett nytt ettårigt angrepp. It takes two to tango, utan enarna klarat inte päronrosten av att överleva. Ny smitta måste alltid komma från enarna.

Det är svårt att skydda sig mot päronrost eftersom det nästan alltid finns mottagliga enar inom säkerhetsavståndet, som man räknar till ca 500 m. Finns det några enar av arter jag nämnde innan i grannskapet, gäller det att tala vackert med dina grannar. För att ta bort och bränna enarna är den enda bot som kan hålla rosten borta. De angripna päronbladen kan man kompostera med sitt övriga löv utan problem. Smittan är bara ettårig. Tyvärr har man inte lyckats få fram några resistenta päronsorter än så länge.

Olivträden är mina trädgårdsfavoriter på den torra, grusiga sidan av trädgården där solen tillåts steka under sommarmånaderna. Jag köpte ett större träd för några år sedan och lyfter varje höst upp det på vinden där det får övervintra i plusgrader intill ett fönster. Fast än är det ingen brådska då vi ännu i början av november har temperaturer på 10-13 grader om dagarna i Skåne. Olivträd klarar en del minusgrader, ner till ca -7 grader brukar man läsa i litteraturen. Så enstaka köldknäppar är ingen fara, men jordklumpen ska inte frysa.

Mitt olivträd står i kruka, för att vara lätt flyttbart, men det går bra att plantera ut det i en väldränerad rabatt under sommaren. Jorden måste vara grusig så överskott av vatten rinner undan, för olivträd gillar inte att stå med fötterna i blötan. Annars är de rätt toleranta mot såväl kalkrik eller sur jord. Olivträden du ser här på bilderna kommer från Italien och jordmånen växlade från stenrik kalkstens”jord” till en mer lerskifferliknande grusjord.

Har ditt olivträd växt till sig rejält i sommar så försök få plats med det inomhus ändå. Vid själva flytten kan man vira in trädet i ett påslakan och binda om så att grenarna skyddas. Väl framme i vinterförvaret tar du av påslakanet, för olivträdet är en vintergrön växt som behöver ljus under vintern. Så ett garage eller källare utan fönster duger inte. Det bästa är om du kan ha en temperatur kring eller strax under +10 grader. Blir det varmare än så finns det risk att skadedjur som trips, ullöss och sköldlöss som angriper trädet. Håll jorden bara nätt och jämt fuktig och se till så eventuellt överskottsvatten kan rinna av.

Beskärning får vänta till våren när det är dags att plocka ut plantan. Man kan korta in långa, slängiga grenar och glesa ut tätt sittande skott. Olivträdet behöver en liten köldknäpp om vintern/våren för att sätta knoppar och blommorna kommer på de ettåriga skotten. Så klipp inte för hårt. Hade du tur i somras och fick blommor som blev pollinerade så har du kanske några frukter på trädet just nu som håller på att mogna. Det är en kul kuriosa grej med egna oliver, men man kan inte äta dem rätt från trädet. De smakar vedervärdigt bittert och behöver ligga i saltlake i minst 1½ månad, för att bli ätliga. Och det är kanske lite väl omständligt om man fått fram några enstaka frukter.

När klimatet förändras måste förädlingsarbetet med nya fruktsorter hänga med i utvecklingen. Vi får in nya svampar och insekter till landet, men det är inte så enkelt som att flytta över internationella äpplesorter, för de är ofta gjorda för att besprutas. Dessutom måste äppleträden vara vinterhärdiga och ha en snabb utveckling från blomma till frukt under vår korta växtperiod. Det är inte gjort i en handvändning att introducera en ny äpplesort. I praktiken tar det ca 20 år från att den första korsningen görs till att man har en saluduglig sort. Normalt kommer det en eller ett par nya äpplesorter under en tioårsperiod. I år presenterades fyra nya på ett bräde! Två av dem skulle jag vilja plantera med en gång. Tur att jag har gott om plats!

Agnes- vacker som sin förälder Discovery! Foto: Sveriges Lantbruksuniversitet, Balsgård

Agnes är ett sommaräpple som framför allt utmärker sig genom den goda smaken. Släkting till välkända Discovery, men mindre sjukdomsdrabbad och sägs ha en ännu friskare smak. Det måste vara något alldeles i särklass fint äpple, för jag tycker Discovery har en underbar frukt. Agnes mognar något tidigare än sin förälder.  Den formar ett ganska litet träd, ibland ganska upprättväxande och med korta grenar samt mycket sporrar. Agnes blommar tidigt och därför rekommenderas andra tidiga eller medeltidiga sorter som pollineringssorter, exempelvis Birgit Bonnier, Gyllenkroks astrakan, James Grieve, Mio och Oranie. Medelgod–god fruktsättning. Frukten är medelstor till stor, rundat–något konformat äpple. Skalet har en gul bottenfärg med rosaröd täckfärg över större delen; ett mycket vackert äpple, enligt elitplantstationen Balsgård. Fruktköttet är saftigt och vitt med rosa inslag. Skördas kring 15–30/8 och kan lagras i 3–4 veckor.
Agnes är ganska motståndskraftig mot fruktmögel (monilia), skorv och päronpest. Den har avsevärt mindre problem med fruktträdskräfta jämfört med Discovery. Rekommenderas för zon 1–3.

Folke är en sen sort. Foto: Sveriges Lantbruksuniversitet, Balsgård

Folke spås bli den andra vinnarsorten. Den är framkorsad utgående från Aroma och ingår i samma syskonskara som sorterna Fredrik och Frida. Folke blir ett stort och grovt träd med bra fruktsättning. Folke är triploid och kan inte ge pollen till andra sorter, men kan ta emot pollen av andra medelsena till sent blommande sorter som exempelvis Filippa, Fredrik, James Grieve, Ingrid Marie, Mio och Signe Tillisch. Frukten blir mycket stor och plattrund. Den är gulgrön med varmt orangeröd täckfärg som kan bli nästan helröd om den får gott om sol. Fruktköttet är fast, vitt och krasigt. Smaken är sötsyrlig, först ganska sur men smaken blir god och aromatisk efter 1–2 månaders lagring. Den passar då både som bordsfrukt och hushållsfrukt. Plockmogen ca 1–15/10, ätmogen 1–2 månader senare. Mycket god lagringsförmåga då den håller till april–maj.

Trulsa spås bli en barnfavorit med sin söta smak. Foto: Sveriges Lantbruksuniversitet, Balsgård

Trulsa är en tidig höstsort med söta aromatiska frukter som härstammar från sorten Eva-Lotta. Den blir ett ganska litet träd med god fruktsättning. Trulsa pollineras av exempelvis Discovery, Filippa, Fredrik, Gyllenkroks astrakan, Lovisa, Mio, Oranie och Sylvia. Frukten är rundat konformig och medelstor. Den har en gul grundfärg med varmt tegelröda–orangeröda strimmor. Skalet är något segt. Fruktköttet är fast och krasigt och smaken synnerligen söt och aromatisk. Trulsa är ett tidigt äpple som skördas ca 25/8–5/9. Den ska helst ätas färsk, då den är hållbar bara ca 4 veckor i kyllager. Trulsa har visat sig ha en hygglig resistens mot fruktmögel och skorv. Den har även en resistensgen från Cox
Orange mot päronpest. Rekommenderas för zon 1–3.

Lovisa har mörkröda äpplen med låg syrahalt. Foto: Sveriges Lantbruksuniversitet, Balsgård

Lovisa är framkorsad av föräldrarna Katja x Priscilla. Den formar ett ganska stort träd med långa grenar med bra grenbrytning. Frukterna hänger mycket väl fördelade i trädet och det fodras ingen gallring. Lovisa kan pollineras av andra medeltidigt blommande sorter som exempelvis Birgit Bonnier, Cox Pomona, Discovery, James Grieve, Katja, Mio och Sävstaholm. Frukten är mycket vacker. Den blir medelstor–stor, konformig och ganska lik Katja men betydligt större. Skalet har en gul grundfärg med mörkröd täckfärg. Lovisa är klar för skörd ca 10–20/9. Fruktköttet är i början ganska fast och krasigt, men mjuknar snabbt. Den håller dock i åtminstone 4–6 veckor i kyllager. Mild, söt och god smak.
Detta är en skorvresistent sort som rekommenderas för zon 1–3. Lovisa är en
’snäll’ äpplesort för magen och uppskattas även av dem som har svårt för äppelsyra!